Jag tror inte jag är ensam om att känna hur ytligt beteende man får när man ser sin pojkväns ex på håll. De där avståndet som gör att man inte kan lura sig själv och att man vet att "nu har vi sätt varandra". Det är då man får sätta på sitt mest klassiska leende, några lägger huvudet på sne och drar ihop ögonen. Leendet är påklistrat och försvinner lika snabbt som man såg exet. Man känner att musklerna slappnar av igen och går över till en annan min, folk runt om kring kan reagera. Detta är något som går av bara farten, det är inget som man lär sig med tiden. Exet behöver verkligen inte vara en otrevlig eller vara en fiende på något sätt. Givetvis kan exet bli ens vän om läget är så,  dock har det inte hänt mig.

Detta beteende har jag funderat på ett par dagar, händelsen (om man får kalla de för det) inträffade mig på campus området och jag har aldrig känt mig mer präktig.