Jag älskar att gråta, att låta tårarna rinna ner för kinden och bara släppa allt och låta sig känna sig ledsen och vara ledsen. Jag gråter ganska ofta skulle jag våga påstå. Jag kan gråta till en film, om mina hormoner är har disco eller så kan jag gråta för att jag är frustrerad över att jag inte får ordning på det jag vill få ordning på. När jag inte hänger med mitt humör så brukar jag kunna gråta. Jag vill gråta själv, helt inte med någon för att jag oftat alltid är helt uttömd på energi och somnar. Jag gråter när jag blir riktigt förbannad men de blir först efter uppståndelsen. Jag brukar känna att när man väl har gråtit över något eller någon en gång kan man sedan börja bearbeta det. Gråter man inte och ändå är ledsen trycker kroppen undan det för en själv för att det är för svårt just i studen att kunna arbeta med händelsen. Att gråta är lika naturligt som att andas för mig och skäms inte för det.