behöver det vara ett dilemma?

Som många av er vet så består jag av känslor när logiken inte räcker till. Oftast är de svårt att inse att logik och känslor hör ihop för många. Hur som helst var jag delaktig i min mors etik undervisning idag och hon bad mig vara tyst men det gick si så där. Vi kom in på våra värderingar och vad som är typiskt för Sverige är ju ändå denna förbannade jantetlag. Ingen får vara bättre än någon annan, tro inte att du är något för då sätter utfrysningen igång. Jag önskar verkligen att fler stod på sig. Jag har verkligen fått ett wake up call typ från mina kids på skolan där jag arbetar. Det är inte lätt att vara tonåring idag men nu spårar det som vanligt. Mitt etiska dilemma eller vad det nu var... jag träffade en person när jag arbetade och jag kunde inte annat än att rodna. Han var så förtjusande och han hade till och med glimten i ögat. Hans yrke gjorde att mina fördomar tog över. Jag måste bara träffa denna man igen. Ta reda på om känslorna kvarstod eller om aa ni kan melodin. Jag fann personen på FB. Bara det är fel, jag kan ju inte stalka honom. Vi träffades när jag var i tjänst.  Så oprofessionellt av mig. Jag ångrade vänskapsförfrågan, så töntig jag är - tänkte jag tyst för mig själv.  Han skrev och jag höll på att ramla av stolen.  Det är fantastiskt att jag var ensam hemma. Den natten blev de inte många timmars sömn. Tänk om ... ojoj. Vi sågs, mina fördomar fick jag äta upp och jag hade en fantastisk kväll tillsammans med honom. Livet känns just nu så surealistisk  (trött Amica skriver) men jag klagar inte. Kontentan av detta är att det finns inget rätt eller fel så länge de inte finns en paragraf eller nått sånt där you know. 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0