Har påbörjat Barack Obamas självskrivna bok och jag kunde inte ungå att tänka mig bort i mina egna tankar när jag klev av bussen i Hässelby för att gå ner till kolonilotten. Solnedgången var som finast och jag gjorde den sällskap, jag kunde känna att solens hetta inte härskade under denna sommarkväll och ipoden gick på repeat "have you ever seen the rain", jag kan inte annat än att tänka på världen, människan, samhället och naturen. Jag är så splittad, naturen är de vackraste vi har omkring oss, vi skulle inte klara oss utan den. Naturen som sakta men säkert förstörs, den grund som skapat oss, jag finner de svårt att se att vi är en naturlig del av naturen i denna värld. Vi, människorna lever med naturen men som jag gick och funderade över är vi nte bättre än någon annan varelse, jag skulle vilja säga att vi är den sämsta varelsen på denna jord, planet för att vi förstör så mycket. Vi behöver så mycket för att ha ett "värdigt" liv och vi har gått så långt ifrån att tro att vi behöver naturen. Sol, vind och vatten - den låten säger en del om hur viktigt det är för vårt välbefinnande, inget annat. Jag tycker det är tråkigt men om sanningen skall fram så är människan ett djur som är påväg att bli förstört, sönderavlat är väl fel ord men någon kanske förstår min poäng. Samhällen byggs upp, människor skall vara produktiva, fattigdom råder i detta nu, människor i västvärlden lider... Har vi någon förståelse för att vi kanske ska vara nöjda med det som förhoppningsvis finns runt omkring oss, vatten, grönska, sol, vind och naturens färger. En lisa för själen är att sitta på en klippa, ett berg som har en historia som inte kan berättas och kolla ut på den sjö som den är en gåta som ingen har svaret på och njuta av livet som ingen styr över. För mig är det en kamp att finna ro och känna att jag och naturen går i runt i samma kretslopp...

Att göra sin egen potatis, mjölka sin egen ko och göra sin egen kofta är något som jag skulle vilja sträva efter...

Jag vill känna att jag lever, att jag räcker till
Jag vill leva lycklig för att jag är jag...

Helene Sjöholm