Sitter med min uppsats och matar teoridelen. Just nu trampar jag lite vatten och känner att jag mött hinder. Jag känner en viss frustration men jag tar det stötvis så inget ska falla från den röda tråden. Sen så släpper jag allt och inser att livet, vad är det? För vem lever jag? Jag har funnit mannen i mitt liv, jag har fantastiska vänner, jag har ett jobb som är så bra. Min familj finns där. Sen är det plötsligt att döden kanske är mig nära nu. Känslan av att jag kanske förlorar honom inom ett år får mig att, ja jag vet inte vad jag ska göra. Vill stanna tiden, skrika, gråta, boxas, kramas, skratta och få ut alla kaotiska känslor som finns inom mig. Hur ska jag klara mig utan dig.. de är det som går runt i mitt huvud. Jag är stark jag vet det, men detta tar så sjukt mycket hårdare på mig än vad jag trodde det skulle göra. Jag bryr mig inte om små saker, särskrivningar, misstolkningar, missade samtal eller ens att middagen inte blev topp. Vi fick ju mat i oss, ni förstår vad jag menar när jag skriver fel ord. Varför kommentera ? Varför inte bara vara snäll, ödmjuk. Livet är självklart, vi lever vi dör. Jag är inte redo för att du ska lämna livet än. Jag är inte det. Jag kan inte från djupet av mitt hjärta beskriva hur ont det gör inom mig nu men jag vet att när du har gått en trappa upp kommer du vara den finaste ängeln av dem alla. Ödmjukhet, har du lärt mig, jag lär mig än idag av att vara ödmjuk. Jag älskar dig så fruktansvärt mycket, min ända finaste du. Hur egoistiskt ens låter så kvarstår faktum, du betyder så otroligt mycket för mig och jag värderar livet högre å högre för varje minut som går.