Vi borde backa...

Har påbörjat Barack Obamas självskrivna bok och jag kunde inte ungå att tänka mig bort i mina egna tankar när jag klev av bussen i Hässelby för att gå ner till kolonilotten. Solnedgången var som finast och jag gjorde den sällskap, jag kunde känna att solens hetta inte härskade under denna sommarkväll och ipoden gick på repeat "have you ever seen the rain", jag kan inte annat än att tänka på världen, människan, samhället och naturen. Jag är så splittad, naturen är de vackraste vi har omkring oss, vi skulle inte klara oss utan den. Naturen som sakta men säkert förstörs, den grund som skapat oss, jag finner de svårt att se att vi är en naturlig del av naturen i denna värld. Vi, människorna lever med naturen men som jag gick och funderade över är vi nte bättre än någon annan varelse, jag skulle vilja säga att vi är den sämsta varelsen på denna jord, planet för att vi förstör så mycket. Vi behöver så mycket för att ha ett "värdigt" liv och vi har gått så långt ifrån att tro att vi behöver naturen. Sol, vind och vatten - den låten säger en del om hur viktigt det är för vårt välbefinnande, inget annat. Jag tycker det är tråkigt men om sanningen skall fram så är människan ett djur som är påväg att bli förstört, sönderavlat är väl fel ord men någon kanske förstår min poäng. Samhällen byggs upp, människor skall vara produktiva, fattigdom råder i detta nu, människor i västvärlden lider... Har vi någon förståelse för att vi kanske ska vara nöjda med det som förhoppningsvis finns runt omkring oss, vatten, grönska, sol, vind och naturens färger. En lisa för själen är att sitta på en klippa, ett berg som har en historia som inte kan berättas och kolla ut på den sjö som den är en gåta som ingen har svaret på och njuta av livet som ingen styr över. För mig är det en kamp att finna ro och känna att jag och naturen går i runt i samma kretslopp...


Att göra sin egen potatis, mjölka sin egen ko och göra sin egen kofta är något som jag skulle vilja sträva efter...

Jag vill känna att jag lever, att jag räcker till
Jag vill leva lycklig för att jag är jag...

Helene Sjöholm

Midsommar helgen

Midsommarafton innebar jobb till 16:00 sen var det ett gott buffébord som väntade hos mormor o morfar. Snabbisvisor, smågrodorna och 7 blommor under kudden fick jag ihop. Dessvärre fick vi ingen midsommarstång och inte heller hade jag min blomsterkrans på mig men känslan fanns där, lagom tillhands. Vi hade tur med vädret så det blev ett midsommar dopp med några vänner från förr. Oh fy farao vad kallt det är i vattnet, jag vet inte men något bad i sommar vet jag inte om det blir i Svealand. Sussade fint in, som en klubbad säl vid 11 tiden.
Midsommardagen innebar solning, läsning och fika med Daniel, det var inte det lättaste att hitta ett café som var öppet men får tacka Söders höjder för det.

Idag är det strålande sol och kolonilotten står näst på schemat. Får nog slänga på mig bikinin och låta solstrålarna göra sitt jobb så fortsätter jag läsa min bok sjöjungfrun av C. Läckberg. Biter mig även i tungan för att kameran är inne på lagning och samt mobilen som jag nämnt tidigare... fy sjutton va hemskt det är med nymodiheter.

Nåd...

Det känns som om det finns saker och personer som står i vägen för mig, för min utveckling och för mina val i livet. Det är tungt och ansträngande, det tar på krafterna och ikväll känns det extra jobbigt att saker och ting inte går så smidigt som det skulle kunna göra. Det gör min i ena sekunden arg, förbannad och andra lite bitter för att sedan gå över i någon form av nedstämdhet som inte passar mig som person. Att jag sedan skall gå och oroa mig för en massa bisaker som andra i min omgiving inte ens hade vänt en tanke för gör mig irriterad på mig själv.

Återgår till min bok av Linn Ullmann...

RSS 2.0