Romantik?

Inlägget har säkert skrivits tidigare i denna blogg men för att vara tydlig så är jag frustrerad över dagens romantik. Vart är denna "gamla" romantik, med middagar, överraskningar, spontana möten, promenader i parken - idylliska filmen The notebook eller varför inte Pride and Prejudice för att nämna en klassiker till Jane Austin. Skapa dig romantik säger vissa, jo men visst, de är inte så att jag förväntar mig att någon annan ska göra jobbet åt mig men det måste finnas en partner som tycker som jag. Sen ska vi självklart krydda denna traditionella uppvakningsromantik som jag nog är mer ute efter med lite jämnställdhet. Det är inte så att jag vill ligga och bli matad med jordgubbar och dricka champagne i min käresta knä under en stor ek vid sjön dagarna i ända. Jag vill också kunna uppvakta. Jag rynkar pannan och inser att det ordet inte ens används idag. "Bryr sig om" är väl mer snällt i munnen men jo självklart ska man börja med sig själv men det måste finnas någon som tänker/känner som jag? Hörde ett par kvinnor på pendeltåget härom dagen, de kan varit strax under 70 (och ja, åldern spelar roll här). De pratade om sina män, de hade gjort en himla massa hyss i sina dagar innan den ena hade lyckats fånga den andras uppmärksamhet men hon föll direkt när han hade... något. Jag satt bara och lyssnade (får man ens de i lilla landet lagom?) och njöt av deras berättelse och kände att det fanns kanske en större charm förut. Att träffas och göra saker ihop var mer självklart. Idag träffas vi mer i grupper Dina/Mina kompisar, vi raggar tydligare på krogen (med stil så är de OK) och vi går möjligen på en promenad tillsammans. Ja, vi ligger på latsidan helt enkelt tycker jag. Låter otroligt bitter men de är jag då inte men kanske en smula. Nu ska jag dricka mitt morgonkaffe och njuta av att jag faktiskt har en beundrare.

Pics and harmony

Kan tillägga att jag kommer lägga in en del bilder i denna blogg. Jag bör antagligen öppna en egen sida men ska luska runt vidare. 
Tagen idag 🌸

behöver det vara ett dilemma?

Som många av er vet så består jag av känslor när logiken inte räcker till. Oftast är de svårt att inse att logik och känslor hör ihop för många. Hur som helst var jag delaktig i min mors etik undervisning idag och hon bad mig vara tyst men det gick si så där. Vi kom in på våra värderingar och vad som är typiskt för Sverige är ju ändå denna förbannade jantetlag. Ingen får vara bättre än någon annan, tro inte att du är något för då sätter utfrysningen igång. Jag önskar verkligen att fler stod på sig. Jag har verkligen fått ett wake up call typ från mina kids på skolan där jag arbetar. Det är inte lätt att vara tonåring idag men nu spårar det som vanligt. Mitt etiska dilemma eller vad det nu var... jag träffade en person när jag arbetade och jag kunde inte annat än att rodna. Han var så förtjusande och han hade till och med glimten i ögat. Hans yrke gjorde att mina fördomar tog över. Jag måste bara träffa denna man igen. Ta reda på om känslorna kvarstod eller om aa ni kan melodin. Jag fann personen på FB. Bara det är fel, jag kan ju inte stalka honom. Vi träffades när jag var i tjänst.  Så oprofessionellt av mig. Jag ångrade vänskapsförfrågan, så töntig jag är - tänkte jag tyst för mig själv.  Han skrev och jag höll på att ramla av stolen.  Det är fantastiskt att jag var ensam hemma. Den natten blev de inte många timmars sömn. Tänk om ... ojoj. Vi sågs, mina fördomar fick jag äta upp och jag hade en fantastisk kväll tillsammans med honom. Livet känns just nu så surealistisk  (trött Amica skriver) men jag klagar inte. Kontentan av detta är att det finns inget rätt eller fel så länge de inte finns en paragraf eller nått sånt där you know. 

RSS 2.0