Igår kväll hade jag en oväntad stund med mitt ögongodis. Han satt utanför min dörr och såg helt förkrossad ut. Jag frågade hur han mådde och han sa att de var sådär. Oj jag slog på charmen och öronen och lyssnade, dock förgäves. Han drog en story på spanska och tårana på honom började komma och jag föll ju självklart i samma känslmässiga stund som honom. Det jag hade fått klart för mig var i.a.f att hans familj hade omkommit i någon olycka och var nu i himlen. Vi kramades och pratade länge. Sen gick vi upp på terrassen och kollade på stjärnorna och känslorna omvandlades till något helt annat........ Kan inte påstå att jag utnyttjade situationen, han tog steget och han kysstes som en Gud. Ett "perfekt" avslut på en perfekt början. Sörger självklart med honom. Ack.