Måndag, en livskris har börjat. Jo höj på ögonbrynet du, det gjorde jag också inatt. Jag borde sovit i min egna villa så jag kunde vandra, byta plats, lägga mig på golvet, anteckna ner allt som strömmade ur mitt huvud. Om du suttit vid min axel hade du blivit avundsjuk. Jag byggde nya mål, de var stora och några var små. Några nådde jag i dag. Med livskris kommer också insikt. Jag kommer bli ihågkommen när jag vilar resten av tiden jorden finns. Det kan ni lita på. Jag hann känna mig explosiv, minst och bäst. När jag får en sån här period så bör jag fly till en herrgård (köper en snart) och låta mig bli ett med mig själv. Jag erkänner, min sociala sida kan bli min värsta fiende. Min ärlighet kan såra mig, jag vet det så väl. Jag kan bli arg på mig själv när jag agerar i stunden. Jag kan njuta av min härliga personlighet, jag är ju lovely. Förstår du mig har du funnit en helt fantastiskt person. Jag ska bara finna stabiliteten i balansen, det är mitt arbete och jag vidhåller att ensamheten ger insikt. Det som jag är tacksam över går inte att rada upp här men med tiden blir jag ödmjuk men också petig. Petig i den bemärkelsen att jag slutar låta andra göra hinder för mig och mitt liv. Jag bäddar för mig själv men frågan är hur tjock min mur att bli och för vems skull? Ja det är svar som jag själv producerar. En klok person i mitt liv sa: "amica, vi är djur, vi lever i "flock" och vem skulle du vara om du var en del utav en flock?" Jag funderar ett par minuter och svarar "antagligen på sidan längst ut" "varför tror du det?" "för att jag är snabb i sociala sammahang, jag känner av känslor innan andra gör det, jag håller ihop en grupp, jag skapar tillit, jag viker sällan av".