Överallt i media får vi läsa att människor går bort. Den ena händelsen är värre än den andra. Är det inte en granat eller fattigdom så är det styckning eller en obotlig sjukdom. Det är tragiskt att folk dör på detta vis, det kan vi nog alla skriva under på. Varje minus föds en unge och varje sekund dör det en eller två. Det som gör mig mer eller mindre förbannad eller ledsen (både och) så är det uppståndelsen som media ger rum för så fort det är ett känt namn som fått skriva sin sista rad. Går en artist, skådespelare eller journalist bort så står det på världens alla löpsedlar, det är en tragedi för deras familj och alla hemligheter bubblar upp till ytan. Hade vi alla inte undrat vart M Jackson tagit vägen om det inte gjorts en film om honom, om vi inte fått följa bouppdelningen av hans hem och hur hans läkare hanterade hans medicin? Jag tycker att det otroligt orättvist att vissa människor ska hängas ut på detta viset. Låt varje familj vara, sörj med hjälp av nära och kära. Människor dör varje dag och jag kan ibland få känslan av att om någon med en känd etikett går bort så ska det blåsas upp i media som om de var/är mer värda än någon annan ? Varför får inte Lars Håkansson samma plats som Sigrid Kahle i media? Är vi olika värda för att vi har ett namn folket känner igen? Sen förstår jag också att det inte är många som vill ha sitt namn i tidningen/media. Det kanske är fel av mig att säga "samma plats" för min poäng är att avlidna personer inte ska behöva vara på framsidan av Expressen eller få en helsida i DN. Sen tycker jag att det är väldigt intressant att det är otroligt viktigt att få med vilket yrke människan som gått bort har haft. Journalisterna, läkarna, artisterna, skådespelarna och politikerna får mycket plats av någon skum anledning. Vi är människor i första hand väl?